Jag undrar om jag nånsin kommer att känna mig smal? Oavsett va jag väger så tycker jag att jag ser likadan ut. Det e väl ett bevis på att storleken egentligen inte e hur kroppen ser ut, utan att den sitter inne i huvudet. Jag e nog inte ensam om att känna så här misstänker jag. Det e ju inte bara det att jag jämför mig m mig själv, jag jämför mig oxå m andra, m modeller i tidningar, m reklambilder o överallt annars där kvinnor syns. När någon säger åt mig att jag e smal så undrar jag alltid om det e jämfört m hur jag såg ut innan eller om det e rent generellt? Andra kvinnor som har samma storlek som jag ( 38-40) e ju rätt så smala, men varför kan jag då inte se det på mig? Varför känner jag mig som en heffaklump hela tiden? Vissa säger att det e bara o träna o bli lite mer fast, men tyvärr så har jag varken ork eller tålamod till o träna så mycket som jag behöver. Jag går mycket, joggar ibland o använder ibland min crosstrainer. Jag försöker göra plankan varje dag. Men ändå blir inte resultatet som jag vill. Det e kanske bara till att inse att efter tre barn o i min ålder så e det bara till att gilla läget?
Såg i en film en diskussion kring det där m kroppen. Det va en tjej som hade lite ångest för att hon gått upp fem kilo. Då frågade hennes väninna henne om hon när hon varit naken inför en man om han bett henne gå för att hon va tjock? Nä, sa den första. Nä just det, för varje gång en man har en naken kvinna hemma så e det som om han vunnit på lotto:)
Kan ju va kul o tänka så, men samtidigt så innebär det att män inte bryr sig, bara de får ligga.
I slutändan handlar det inte om jag får ligga eller inte, det handlar om att jag vill ha en realistisk o bra självbild.
Ha en bra dag:)