Jaha, så vart denna söndagen till ända. Har funderat lite på hur personlig man ska va på sin blogg. Vissa bloggar jag följer där e tjejen anonym, inga namn eller foto eller så. På andra bloggar e vissa tjejer galet öppna om allt. Jag tycker att det e upp till var o en. Om nån inte vill läsa om nåt jag skriver, om hen tycker att det blir för privat, utelämnande eller pinsamt så e det ju bara o lägga av o läsa min blogg. Jag ser bloggen som min dagbok o jag vill kunna gå tillbaka om tex ett år o kolla hur det va just då. O om jag då håller tillbaka, då får ju varken jag eller du en ärlig bild av mig. O vem fan vill läsa om nån jäkla fejk brud? Det finns det gott om ändå så jag vill inte bidra m sånt skit. Nä, jag försöker hålla det real, så långt det går, på gott o ont;)
Sov gott:)

Va hos väninnan i går kväll o hälsade på den lilla nya bebistösen. Hon e helt ljuvlig, som en liten docka:) Jag kunde tyvärr inte va med på förlossningen men vi tittade på filmen från den. ( bra filmat J!) Jag kan bara säga att det drog o slet i hela underlivet på mig o det värkte i äggstockarna bara av att se den! Kände mig rätt glad över att det inte va jag som låg där;) Men det sorgliga e att jag förträngt det mesta av mina egna förlossningar:( Jag vet ju att jag gått igenom dem, men på nåt sätt så e de rätt så overkliga. Det e det samma m gossens graviditet. Den e oxå nästan borta. Detta beror på mannen jag ( skulle) dela det med. Vårt förhållande va skit o han va knappt närvarande. Han e totalt okänslig o egoistisk. Det enda våra fyra år tillsammans gav mig som e positivt e mina barn. Det negativa jag fick va dålig ekonomi, dåligt självförtroende, sne självbild, borttappad personlighet, div stress sjukdomar mm. Det e hemskt o tänka så men jag önskar nästan att jag aldrig mött honom. Men samtidigt har jag aldrig varit så förälskad i nån som jag va i honom. Jag gav upp hela mig själv o jag förlät honom allt för mycket. Som tur e så när jag va som svagast så fann jag nånstans orken att ta mig ur det. Tror att jag förstod att om jag stannade kvar så hade jag inte klarat av att leva, o jag va tvungen att rädda mig själv för att rädda mina barn. Det har varit en tuff resa för att nå dit jag e i dag, men jag e så glad att jag nåt hit. Jag vet att det inte finns nån mening med att grubbla o ångra sånt som hänt. Jag tror på att det finns en mening med allt det man går i genom i sitt liv. O jag kommer aldrig mer utsätta mig för nån som honom! Tyvärr så e jag lite skadad av det förhållandet, jag har svårt att känna tillit o kan inte tro på nån annans känslor för mig, men jag hoppas det blir bättre med tiden. Som tur e så har jag underbara vänner:) Med dem tar jag mig i genom det mesta:) O mina barn förstås:)
Lite tunga tankar tidigt en söndag morgon:) Ha en bra farsdag:)